Haha Minge i ett nötskal
Hittade den här bilden på Mingepingebusen / MinguPingu hahaha! :)
Dressyrpass
Red ett ordentligt dressyr pass på Chippen idag , det behövdes verkligen! Hon var stel i vänster varv i början men lossnade när jag gjorde massa volter i olika storlekar. Sen tränade jag mycket övergångar, att hon inte ska sega till när jag saktar av och då blev hon super fin! I galoppen jobbade jag med tempoväxlingar, först tappade hon formen när jag ökade men det blev mycket bättre i slutet. Skrittade av henne ute sen och duschade henne. Fick även smörja av alla saker eftersom det var så lerigt på ridbanan. Imorgon ska hon bara gå ett jätte lugnt pass , får se om jag rider ut och travar lite grann! :) / pillan
Os
Ni kollar väll på hästhoppningen på SVT1:) /pillan
Dålig uppdatering för min del..
Förlåt för dålig bloggning jag hinner inte , jag har ju sommarlov ;) har vart i stallet sen klockan 07.00, red hem lektionshästarna från betet, har byggt terräng hinder, ridit, och flyttat Chippen till rätt box. Red henne idag på volten och joggade mest. Hon var fin men stel i vänster varvet men det lossnade efter en stund! Imorgon kommer det inte heller bli så bra uppdatering då jag ska vara i stallet hela dagen, men gör några tidsinställda :)
Snabbis
Är hemma från stallet nu, hoppade Chippen på volten idag och hon var super fin! Hoppade trekombination och några linjer. Avslutade med att hoppa vattenmatta och bana på 1,15 och hon va såååå fin! Är taggad för torsdag nu. Blev bara ett kort inlägg nu men bloggar mera Imorn :) /pillan. En bild som Sara har tagit på oss!
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-1/2965493/images/2012/pic_501ec4d79606ee4fcd000032.jpg" class="image">
Mot stallet
Nu ska jag ner till stallet och hoppa Chippen , skriver mer senare om passet! :) / pillan
gästbloggning
tänkte även skriva lite om hur jag och sara och erin lärde känna varann, det började på väsby ridklubb där alla vi red tillsammans i en grupp. sen började vi i samma skola och lärde känna varann bättre och bättre, nu går bara jag och erin i samma skola för sara börjar ju gymnasiet! haha det var väldigt kort om hur vi lärde känna varann!https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-1/2965493/images/2012/chiquita_forsta_passet_hemma_002_501e443c9606ee6c3d000119_thumb.jpg
jag och min ponny :)
30 dagars lista
1. En bild på favorithästen
2. När & varför jag började rida
3. Det här behöver jag träna mer på
4. Det här är jag bra på
5. Favoritbilder jag tagit
6. Alla hästar i stallet
7. En sak som aldrig får hända!
8. Min största rädsla inom ridsporten
9. Någon du skulle vela byta liv med för en dag, och varför?
10. 10 saker du inte visste om mig
11. En låt som påminner om en häst du älskar
12. Min favoritgren
13. Min högsta dröm
14. Saker du gör vardagligen (i stallet och till vardags)
15. Varför får hästar och ridning mig att må bra?
16. En bild som gör dig lycklig
17. Låtar som jag lyssnar på när jag är arg,ledsen och glad
18. En bild jag aldrig publicerat förut
19. Andra sporter jag hållt på med utöver ridning
20. Något jag vill göra
21. Någon jag vill träffa
22. Någon jag vill träffa igen
23. Hoppning eller dressyr?
24. Mitt motto
25. Någon jag träffar vardagligen
26. Vänner jag fått genom hästarna
27. Såhär vill jag att mitt liv ser ut om ca 20 år
28. Mina rosetter
29. En tävling jag minns
30. Mitt mål med ridning
Gästinlägg 8 - Fanny & Linus
En berättelse som var väldigt rolig att läsa! Som slutade super.
För att komma till Fannys blogg klicka HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!
Tjena hallå hej Fanny heter jag och fyller 15 år denna vinter, jag är precis som alla andra i denna by sportintresserad och spelar både fotboll och basket samt spenderar den mesta tiden av min fritid hos hästarna eller bakom kameran. Jag bor i en liten by i norrland tillsammans med mamma, pappa, två bröder, 2 hundar och mina två hästar Linus och Its fantastic. Linus har jag snart hängt i hop med i 2 år och Its fantastic eller Ifa som hon kallas kom till mig i maj det här året. Men nu ska vi gå till min riktiga berättelse, den som handlar om Linus, min bäste vän.
Jag hade, precis som många andra gått på ridskolan i flera år och sen som tack för att jag alltid hjälpte till med att ta in hästarna och rykta dom inan lektionerna fick jag rida en häst en gång innan lektion. Det var stallets nykomling Linus, en fjordvalack på 20 år, tjock som en tunna och seg som en snigel men världens snällaste. Jag var inte precis förälskad efter den turen man han hade något speciellt. Några dagar efteråt fick jag förfrågan om jag ville bli skötare på honom, jag svarade då nej då jag redan hade en annan ponny att ta hand om.
När sommaren sedan hade gått och närmade sig sitt slut bad min syster mig mocka häst transporten, sagt och gjort och jag gick och gjorde det, efter ett tag kom min bror och babblade om att jag skulle få en häst! Jag dumpade greppen och sprang in och frågade vad det var för någon, hon svarade att den var grön med lila prickar och hette Fridolf, haha! ;)
När det sen var dags att hämta hästen var jag över taggad, när vi sen kom fram var det inte allts samma lycka som inan, hästen jag skulle få var ingen annan än den gamla fjordingen från stallet. Vi lastade in honom och körde hem och väl framme visade han en annan sida genom att slita sig och dra till skogs. När det sen några dagar efteråt var dags att rida så visade det sig att han inte allts var som jag uppfattat det. så fort han fick skog under hovarna blev han överlycklig! Trampade på med öronen rakt framåt och när jag bad om galopp svarade han i en rad med glädje hopp inan han sköt iväg i fullgalopp! Sen den dagen såg jag honom på ett annat sätt, ett sätt som jag gillade och som han gillade.
Sen den dagen har allt rullat på, vi har kommit närmare varandra och han har blivit ännu piggare och gladare! Vi har hittat på det ena och det andra, allt från tokiga race rundor tillsammans med vännerna till att valla renar och allt där emellan, den här ponnyn har förändrats starkt i mina ögon, från att varit en slö, omotiverad häst till att bli världens tokstolle!
Just nu har han just tillfrisknat från en skada och vart halt en månad men vi har just börjat skritta igen och ponnyn är ett krutpaket. Jag älskar den här hästen, så himla mycket att det inte är sant, hela min värld kretsar runt honom.
Bjuder på tre bilder på mina fyrbenta vänner, jag och Linus är högst upp och ifa ser ni längst ner! vill ni läsa mer om oss så finns vi på http://faannyraautilaaa.blogg.se/ :D
Gästinlägg 7 - Denice & Kingen
En berättelse som var väldigt rörande och fin! Som faktiskt kunde ha slutat riktigt illa!
För att komma till Denices blogg klicka HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!
Att sitta upp och känna hur halt hästen är. Att veta att något inte står rätt till.
Att stå där och tro att vi måste ta bort honom. Att se alla mina drömmar förstöras.
Det är något som sitter kvar och som jag kommer bära med mig hela livet.
Jag köpte min häst King of the Hill den 3 december 2011, allt var perfekt! Han var precis så som min drömhäst var, ja han var ett fullblod men han var ju så lugn.
Det började redan de första dagarna, han sparkade mot bilar och började bocka av ingen anledning. Alla trodde att det var för att han var ny i miljön, i paddocken gick han ju som en klocka. Galoppombytena som han gjorde så fint på provridningen funkade inte riktigt från höger till vänster, men andra varvet gick ju så bra. Hoppade gjorde han helt underbart, det kunde ju inte vara något fel.
Första dagen hos mig
Jag red ut för första gången med en annan häst den 23 december, han var ju så snäll. Men något gick snett och brevid vägen blev han rädd, han slog ett bakutsprång som han gjorde vid vägen men fortsatte att bocka. Jag satt på långa tyglar och kunde inte stanna honom, han bockade i panik för att få av mig och någon sekund senare låg jag på marken och han rusade genom de djupa plogade fälten. Jag blev så rädd, han sprang mot byn och hade inte en tanke på att stanna.
Jag började av ren automatik att springa men förstod snabbt att det inte skulle hjälpa. Min syster som red med mig väntade till han kommit bort en bit så han inte skulle börja springa ännu mer och red ifatt honom sen.
Jag hade en himla tur för ha stannade vid hästarna precis innan byn. Efter en kvart fick vi tag i honom och gick hem, jag ville inte vara med så jag red hem på min systers häst. Jag var jätterädd, chockad och ledsen.
Den julaftonen blev inte så rolig som den kanske kunde ha varit.
Jag sa att jag aldrig mer skulle sätta mig på hästen, gör vad ni vill med honom jag bryr mig inte. Hästen var knäpp! Men efter mycket prat och lite övertalning så sa jag att paddocken var ok, men aldrig ut igen. Någon vecka senare så var jag ute på grusvägen, dock bara i skritt men det blev trav småningom. Han började tramsa ute igen, hoppa runder och inte riktigt veta vart han skulle ta vägen så det blev endast paddocken igen.
Ridpass 30 december, min födelsedag.
Den 28 februari så tappade han en sko och fick vila, hovslagaren fick vi inte tag på så den 15 mars fick han en sko igen och jag red dagen efter, jättehalt!
Vi ringde djursjukhuset och åkte in tre dagar senare. Hela dagen var vi där, massa springande, sprutor och röntgen. Resultatet blev knäledsinflamation och vila med promend två gånger dagligen i tre veckor. Jag kämpade så hårt jag bara kunde dessa tre veckor och hans medicin hade verkat så fredagen den 13 april blev han friskförklarad! Nu skulle han sättas igång och jag fick börja rida redan dagen efter. Det var då 7 veckor sedan jag satt på hans rygg senast.
Den 14 april, första gången på han rygg efter 7 veckor.
Han skrittades i 30 minuter dagen efter, det var härligt att få sitta på hans rygg efter så många promenader. Jag kände att vi hade kommit varandra närmre och att han litade lite mer på mig, det var därför det kändes som hela mitt liv rasade dagen efter. Jag hade byggt upp så många gånger och varje gång hade det rasat, nu hade jag bestämt mig för att hålla mig uppe på toppen!
Men söndagen efter, den 15 april trodde jag att vi skulle behöva ta bort honom. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.
Jag tog in honom från hagen, andra dagen i den stora hagen, för att rida honom. Jag var glad, jag skulle få rida honom igen. Men istället gick livet i kras igen.
När han stod i gången och jag ryktade honom så såg jag hur det hade runnit blod från höger bakben, såg inte varifrån det kom men han ville inte stödja på benet. Blodet var torkat men det hade varit mycket!
Så vi gick ut med honom och skulle se hon han var halt. Mycket riktigt, aldrig sett en så halt häst. Han hoppade fram på tre ben, allt för att inte stödja på benet. In med honom igen och blodet bara rinner och rinner, jag var helt hundra på att han hade skadat senan och inte kunde stödja på benet. Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se honom, rida på honom, krama honom eller pussa på hans mjuka mule.
Den dagen kom jag hem från stallet halv tolv på kvällen. Han hade blivit sydd och bandagerad, hade vi tur var det inte så farligt, vi hade tur. Han fick boxvila i lite mer än två veckor och sen fick jag smått börja gå med honom, han var helt galen. Stegrade sig, slet sig och sparkade mig i magen. Vi fick droga honom för att ens få honom ut till hagen på ett vettigt sett. Ingen annan vågade ta ut honom men efter cirka två veckor med promenader gick han ut till hagen lugnt.
Jag hade äntligen fått börja rida igen men jag var inte lika positiv denna gången då han hade varit så hemsk att handskas med på marken.
Det gick förvånadsvärt bra och efter någon vecka började jag trava så smått, han var så svag och orkade svänga utan att flyta ut med bogen. Jag fortsatte trava i lite mer än tre veckor, lade in lite bommar och red ut för första gången. Jag bad honom galoppera och kände att vi var på god väg, på väg att nå vad jag kämpat för så länge.
Jag tror att jag innerst inne visste att något var fel redan första veckan, men man vill att allt ska vara så perfekt och så underbart. Det är inte alltid det! Det är tråkigt och jobbigt, men det är verkligheten. Jag gjorde misstag och lyssnade inte på hästen. Vi vet inte riktigt vad som orsakat skadan, men troligtvis hade han den redan när vi köpte honom. Något som man kanske skulle tänkt på redan då.
Men vi gör misstag och man lär sig av dem.
Jag har lärt mig massor! Hur man hanterar hästar som lätt blir stressade, att känna av hästen, tänka extra igen innan man köper en häst och att lyssna på hästen! Märker du något som inte är som det ska, kolla upp det, du har igen det i framtiden :)
Om du vill följa oss så klicka in på http://akerblomman.blogg.se
Gästinlägg 6 - Våga testa själv!
våga rida in sina hästar själva istället för att ta de till proffsryttare som gör jobbet.
Bilderna visar mig själv och min medryttar/foderhäst Siba som jag själv ridit in från
grunden. Den första bilden är sjunde gången jag red henne, och de två sista
drygt ett år senare. Trots att jag är långt ifrån en proffsig ryttare med många fel och
brister, utan erfarenhet av inridning och så har vi kommit såhär långt, och det utan
någon som helst hjälp i form av ryttare duktigare än jag själv.
Är det ryttaren som ska lära av hästen, eller hästen som ska lära av ryttaren? Det är en ganska knivig fråga som det finns gått om utrymme för reflektioner kring. Givetvis beror detta mycket på ryttaren respektive hästens kunnighet, då en nybörjare bör få tillfälle att lära sig rida på en häst som redan kan allt, medan en mer rutinerad ryttare istället kan ta sig an grönare och mer svårhanterliga hästar. Dock tycker jag att det finns en allmän uppfattning om att ryttare som rider in hästar ska vara otroligt duktiga och ha hästar och ridning som jobb och yrke. När jag först började jobba med Siba, min nuvarande medryttar/foderhäst som då var ett helt grönt tvårigt, oinridet sto, mötte jag en hel del misstrogna blickar och frågor om jag hade någon erfarenhet av att rida in hästar. Svaret på dessa frågor var nej, men jag har aldrig tvivlat på att jag gjorde rätt som tog åt mig detta ansvar.
Jag kan inte på något sätt påstå att jag är en proffsig ryttare, en ryttare som rider med helt perfekta hjälper och kan allt. Trots detta har jag ridit in (för jag anser faktiskt att jag klarat av denna punkt, iallafall när det fäller Siba) en häst och håller på med nummer två. Och detta trots att jag tror att mina oslipade färdigheter och anpassningsbara ridstil skulle få underkänt av många hästmänniskor. Jag är långt ifrån perfekt som ryttare, men ändå har jag faktiskt tagit mig en bra bit med mitt lilla bitchiga sto. Trots att jag är så långt ifrån den skillade unghästtränare som många hästuppfödare tar hjälp av kan komma, har jag lyckats rida in henne, ja, rentav utbilda henne. Och det näst intill helt själv. Ni får ursäkta om jag låter skrytsam, men detta är något jag är jävligt stolt över.
Min resa tillsammans med Siba, och även den tid jag ägnat åt Rick, en häst som jag började rida in ett par månader senare än Siba, har gett mig så otroligt mycket. Idag är vi ett ekipage, som visserligen kan råka in i de ruskigaste fighter, men samtidigt har förståelse för det andra parten. Jag är visserligen den som kan ge anspråk på att vara läraren, men i mycket har jag även varit elev. Istället för att sitta och se på medan Siba utvecklas, har jag utvecklats med henne. Tack vare förtroendet att rida in henne har jag blivit en så mycket bättre ryttare på alla sätt och vis. Visst hade jag från början många baskunskaper som jag förde över till Siba, men jag själv har även lärt mig göra saker jag haft svårt att fixa tidigare på denna hästen, som enligt många egentligen borde varit lååångt under min utbildningsnivå när det gäller ridning. Ett exempel är hoppningen, en ridgren jag i princip glömt alla skills kring under de senaste tre åren. När jag började hoppa Siba i våras var jag i princip lika grön som hon, och enligt de flesta inte alls kapabel till att hoppa in henne. Men trots min obalans och ovana, har vi kommit en bra bit på väg. För medan Siba bekantade sig med de låga höjderna, fick jag tillfälle att återupptäcka något jag en gång hade kunnat, få in den rätta känslan i kroppen igen. Återigen, har vi utvecklats tillsammans och inte var för sig.
Det jag vill säga med detta lummiga inlägg, är att man aldrig ska underskatta en medelmåttig ryttares förmåga att ta sig an unga och besvärliga hästar. Vid en första anblick kan det tyckas att ryttaren är för ovan för att klara av hästen, men hur ska man någonsin kunna klara av sådana saker, om man aldrig får försöka? Hur ska någon kunna veta hur en person reagerar när hon plötsligt ställs inför en utmaning hon aldrig stått inför förut? Är det egentligen så mycket bättre, att betala dyra pengar för att en duktig ryttare ska komma och utbilda hästen, än det är för ägaren att göra det själv? Genom att själv utbilda sin häst, skapar man ett helt annat band till hästen. Om du hoppar upp på din häst först när den redan kan allt, har du missat så mycket. Och då talar jag inte bara om de fantastiska upplevelser man upplever med en oerfaren häst, utan även om chansen att sätta din alldeles egna prägel på din häst. Du har missat chansen, att forma den gröna hästen till precis den häst du vill ha. Istället har du låtit en människa, som i framtiden troligtvis inte kommer ha en tanke till din älskade häst, ge den de grunder, som du själv hade lärt dig så mycket av om det varit du som lärt den dem.
Nu kommer jag låta väldigt småflicksaktig, men ärligt talat, vad är egentligen bäst, att hästen från början får lite mer oslipade kunskaper, men betydligt mer kärlek och förtroende av människan som i framtiden ska rida och sköta den, eller att hästen får väldigt exakta kunskaper av en helt okänd person, en person som aldrig kommer att få ett band till hästen?
Så mitt råd till er få, som orkat läsa hela denna text, är att VÅGA. Våga testa och tro på dig själv, och haka inte upp dig alltför mycket på grunder och perfektion. Enligt mig ska häst och ryttare vara näst intill jämlikar, ett par som har utbyte av varandra. Istället för att rida en häst som kan hoppa 150 cm när man själv bara har hoppat 100, så bör man rida en häst som bara hoppat 90. Med denna häst kan du nämligen utvecklas, tillsammans klara allt högre hinder, medan du med 150 cm hästen bara kan åka. Du kan flyga högre, men du får inga kunskaper som får dig att stanna bland trätopparna.
Gästinlägg 5 - Claras häst historia
Hon gick runt i hagen tillsammans med dom andra islänningarna. Lite smårund och lurvig, hon såg minst sagt ut som en björn. Jag minns att jag drömde mig bort många gånger och önskade att jag faktiskt skulle få rida henne och som ett trollslag så fick jag faktiskt det! Jag hade med en vän på besök i stallet, och hästarna vi fick låna var Gosi och Ársol, som behövde rastas för ingen hade riktigt tid med henne just då (många 6åringar fanns på gården då och alla skulle ridas till, Ársol var en av dom, men var inte menad att stanna kvar egentligen) Jag fick rida tösen ett par gånger och fastnade för henne direkt. Hon hade inte det man vanligvis fastnar för, men jag kände att det verkligen fanns potential, den här hästen var envis, bestämd, bitter och lyssnade inte alls på vad man ville. Hon var ganska nyligen inriden och rätt lat och omotiverad vid det tillfället. Men när jag väl fick frågan "Vill du rida henne oftare? Du kan i princip ha henne som din egen, i utbyte mot att du tränar henne" så visste jag direkt vad jag skulle svara. Ja såklart!
Gästinlägg 4 - Ovanlig historia om första hästen
Gästinlägg 3. Bellnäs Love
Gästinlägg 2. Kärleken till en häst är aldrig så stor som i den stund man måste skiljas från hästen
Äntligen, hade jag övertalat mamma och pappa att jag skulle få börja rida. Jag var runt 13 år, och när det var äntligen bekräftat att jag skulle få börja rida blev jag så glad och hittade ett stall som inte var så dyrt. Jag minns den första dagen då mamma skjutsade ner mig till Cavaletti (som stallet hette). Jag hade en känsla 'skräckblandad förtjusning' och med fjärilar i magen presenterade jag mig själv till ridläraren. Jag visste inte att denna dag skulle förändra mitt liv. Jag skulle rida på den fuxa ponnyn på 16 år med namnet Pandos, eller mer känd under namnet Leo. Sakta sträckte jag fram handen och klappade honom på pannan. Han tittade på mig med sina bruna ögon och nafsade till lite lätt på min arm. Då var jag fast, det sa klick direkt mellan oss två!
Jag fick rykta honom lite och hämta hans utrustning och då var det dags att stiga upp på Leos rygg. Det var den bästa dagen i mitt liv, enligt mamma sken jag som en sol hela lektionen. Jag ville att ridlektionen skulle vara i evigheter. Men, såklart har allting ett slut och lektionen var snart över. Vi beställde snart en ny tid, och jag fick rida på Leo flera gånger. Jag ville inte rida på en annan häst, men min ridlärare gjorde ibland så att jag red på andra hästar.
Efter några månaders ridning, blev jag skötare på honom. Det var helt fantastiskt, tänk att få bli skötare på sin absoluta favoritponny! Leo lärde mig allt de första åren, den första skogsritten, galoppen, barbackaturen och hoppa över små hinder. Han kändes som en alldeles egen ponny för mig, för jag älskade honom så mycket. Leo förändrade mitt liv och tack vare att jag blev skötare på honom, så har jag lärt mig massor inom hästvärlden som jag skulle inte annars ha gjort idag. Leo kommer vara min absoluta älsklingsponny - för alltid.
Leo betydde så mycket för mig, så jag skulle ha kunnat bo i stallet. Men, snart tog personalen och pengarna slut. Stallet och alla hästar såldes. Mitt hjärta krossades då jag inte visste om Leo levde längre, jag hade bytt ridskola. Han har en ny ägare nu och det började minsann rinna glädjetårar då jag såg min älskade Leo vara vid liv! Men, långt inne finns det en känsla den känslan då man ser en annan glad tjej sitta på Leos rygg som man själv aldrig kommer få göra igen. En sak som påminner om Leo varje gång då jag besöker stallet där jag rider nu, är lukten av vitlök i fodret. För Leo skulle ha vitlök i sitt foder :')
Kram
Annika
http://blogofphoto.webblogg.se
Gästinlägg 1. Väldigt personligt - Space
Lite mobilbilder från idag :)
Snart mot stallet!
Uppdatering
Hopptävling nuuu
