En bra skrivet historia. Själv tyckte vi den var jättefin! Det är verkligen roligt att hon lagt ner tid att tagit med fina bilder också. För att komma till Claras blogg klicka HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!

 

Jag heter Clara och bloggar på Tvístirni.webblogg.se tillsammans med Sara. Vi är båda islandshästfantaster, hon som tränare/tävlingsryttare på island och jag som hobby/medryttare i Skåne!

Jag är just nu medryttare på fina Ársol frá stal Svea (kallas Svea, för hennes namn är inte helt uppskattat av ägarna, svårt att uttala och låter lite knasigt!), världens jobbigaste, envisaste, bästa lilla islandshäst på ca 138 cm i mankhöjd! Den här tösen har jag känt i lite mer än ett halvår, och jag blir lika förundrad varje dag att jag, JAG faktiskt har möjligheten att rida och sköta henne som min egen! Vacker som en saga är hon också, precis sådär som drömhästarna man hade när man var liten. Jag minns att jag hade 2 fantasier när jag var liten. Dels ville jag ha den typiska svarta, stora hingsten som bara jag kunde hantera och som endast litade på mig (kliché javisst!) men också ville jag ha den söta, busiga skäckponnyn, med enorma, glittrande, bruna ögon som kikade fram bakom en lång rufsig lugg. Lång härlig man skulle den ha också. Lekfull och lättlärd var ett par andra grejer som stod på önskelistan. En stor svart frieserhingst blev det inte, men Ársol, nog passar hon in på beskrivningen av den andra hästen! Tiden jag haft med henne än så länge är defnitivt den bästa i mitt liv, hon motiverade mig att ta tag i ridningen igen, utan henne hade jag inte varit så intresserad som jag är nu.

 

 Jag var med om en rätt jobbig olycka när jag gick i 8:an, jag blev avsläng av en ardenner x fullblodskorsning på 5 år som trampade mig på benet så det gick rakt av. Hade jag inte rullat undan efter det hade han dessutom kunnat trampa mig i magen och då hade jag nog inte suttit här längre. Efter det tog det flera månader innan jag ens fick stödja på benet, och efter det 1 år innan jag återfått balansen. Att sitta upp på hästryggen igen fanns inte på kartan. Tills jag träffade min "räddare i nöden". Gosi. En charmig liten prins på 20+, snäll som få och sötare än socker. Jag har nog aldrig träffat någon snällare än den hästen, möjligtvis lilla ponnyn Zita som jag red på när jag var liten, vi brukade säga att hon var mer hund än häst för hon var så lydig och snäll haha! Men gosi, han hjälpte mig från att jag gick i 9:an fram till 2:an i gymnasiet, att bygga upp förtroendet för hästar, återfå balansen på hästryggen och faktiskt bli lite intresserad av ridning igen. 1 gång i veckan var jag där, max. Någon månad efter att jag börjat rida honom red jag även ett flertal andra hästar, och hjälpte till med lite av varje. Men passionen fanns inte riktigt där. Jag tyckte det var mysigt, men så fantastiskt som jag tyckte det var innan olyckan var det inte. Så var det fram tills förra hösten. Då träffade jag Ársol för första gången.

Gosi, älskade gamle vän, finns nog ingen häst jag litar på så mycket som honom.
Hon gick runt i hagen tillsammans med dom andra islänningarna. Lite smårund och lurvig, hon såg minst sagt ut som en björn. Jag minns att jag drömde mig bort många gånger och önskade att jag faktiskt skulle få rida henne och som ett trollslag så fick jag faktiskt det! Jag hade med en vän på besök i stallet, och hästarna vi fick låna var Gosi och Ársol, som behövde rastas för ingen hade riktigt tid med henne just då (många 6åringar fanns på gården då och alla skulle ridas till, Ársol var en av dom, men var inte menad att stanna kvar egentligen) Jag fick rida tösen ett par gånger och fastnade för henne direkt. Hon hade inte det man vanligvis fastnar för, men jag kände att det verkligen fanns potential, den här hästen var envis, bestämd, bitter och lyssnade inte alls på vad man ville. Hon var ganska nyligen inriden och rätt lat och omotiverad vid det tillfället. Men när jag väl fick frågan "Vill du rida henne oftare? Du kan i princip ha henne som din egen, i utbyte mot att du tränar henne" så visste jag direkt vad jag skulle svara. Ja såklart!

 Så nu sitter vi här, ett ynka halvår senare och se på oss nu! Den lata, halvtjocka, omotiverade Ársol är borta, och i utbyte kom en snygg, lättlärd, lekfull hetsporre som aldrig tröttnar på att testa mina gränser! Hon är defnitivt min favorit, och gamle Gosi är verkligen inte långt ifrån han heller. Världens bästa hästar, definitivt