Gästinlägg 2. Kärleken till en häst är aldrig så stor som i den stund man måste skiljas från hästen
En bra skriven berättelse som bör läsas!
För att komma till hennes blogg klicka HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!
Äntligen, hade jag övertalat mamma och pappa att jag skulle få börja rida. Jag var runt 13 år, och när det var äntligen bekräftat att jag skulle få börja rida blev jag så glad och hittade ett stall som inte var så dyrt. Jag minns den första dagen då mamma skjutsade ner mig till Cavaletti (som stallet hette). Jag hade en känsla 'skräckblandad förtjusning' och med fjärilar i magen presenterade jag mig själv till ridläraren. Jag visste inte att denna dag skulle förändra mitt liv. Jag skulle rida på den fuxa ponnyn på 16 år med namnet Pandos, eller mer känd under namnet Leo. Sakta sträckte jag fram handen och klappade honom på pannan. Han tittade på mig med sina bruna ögon och nafsade till lite lätt på min arm. Då var jag fast, det sa klick direkt mellan oss två!
Jag fick rykta honom lite och hämta hans utrustning och då var det dags att stiga upp på Leos rygg. Det var den bästa dagen i mitt liv, enligt mamma sken jag som en sol hela lektionen. Jag ville att ridlektionen skulle vara i evigheter. Men, såklart har allting ett slut och lektionen var snart över. Vi beställde snart en ny tid, och jag fick rida på Leo flera gånger. Jag ville inte rida på en annan häst, men min ridlärare gjorde ibland så att jag red på andra hästar.
Efter några månaders ridning, blev jag skötare på honom. Det var helt fantastiskt, tänk att få bli skötare på sin absoluta favoritponny! Leo lärde mig allt de första åren, den första skogsritten, galoppen, barbackaturen och hoppa över små hinder. Han kändes som en alldeles egen ponny för mig, för jag älskade honom så mycket. Leo förändrade mitt liv och tack vare att jag blev skötare på honom, så har jag lärt mig massor inom hästvärlden som jag skulle inte annars ha gjort idag. Leo kommer vara min absoluta älsklingsponny - för alltid.
Leo betydde så mycket för mig, så jag skulle ha kunnat bo i stallet. Men, snart tog personalen och pengarna slut. Stallet och alla hästar såldes. Mitt hjärta krossades då jag inte visste om Leo levde längre, jag hade bytt ridskola. Han har en ny ägare nu och det började minsann rinna glädjetårar då jag såg min älskade Leo vara vid liv! Men, långt inne finns det en känsla den känslan då man ser en annan glad tjej sitta på Leos rygg som man själv aldrig kommer få göra igen. En sak som påminner om Leo varje gång då jag besöker stallet där jag rider nu, är lukten av vitlök i fodret. För Leo skulle ha vitlök i sitt foder :')
Äntligen, hade jag övertalat mamma och pappa att jag skulle få börja rida. Jag var runt 13 år, och när det var äntligen bekräftat att jag skulle få börja rida blev jag så glad och hittade ett stall som inte var så dyrt. Jag minns den första dagen då mamma skjutsade ner mig till Cavaletti (som stallet hette). Jag hade en känsla 'skräckblandad förtjusning' och med fjärilar i magen presenterade jag mig själv till ridläraren. Jag visste inte att denna dag skulle förändra mitt liv. Jag skulle rida på den fuxa ponnyn på 16 år med namnet Pandos, eller mer känd under namnet Leo. Sakta sträckte jag fram handen och klappade honom på pannan. Han tittade på mig med sina bruna ögon och nafsade till lite lätt på min arm. Då var jag fast, det sa klick direkt mellan oss två!
Jag fick rykta honom lite och hämta hans utrustning och då var det dags att stiga upp på Leos rygg. Det var den bästa dagen i mitt liv, enligt mamma sken jag som en sol hela lektionen. Jag ville att ridlektionen skulle vara i evigheter. Men, såklart har allting ett slut och lektionen var snart över. Vi beställde snart en ny tid, och jag fick rida på Leo flera gånger. Jag ville inte rida på en annan häst, men min ridlärare gjorde ibland så att jag red på andra hästar.
Efter några månaders ridning, blev jag skötare på honom. Det var helt fantastiskt, tänk att få bli skötare på sin absoluta favoritponny! Leo lärde mig allt de första åren, den första skogsritten, galoppen, barbackaturen och hoppa över små hinder. Han kändes som en alldeles egen ponny för mig, för jag älskade honom så mycket. Leo förändrade mitt liv och tack vare att jag blev skötare på honom, så har jag lärt mig massor inom hästvärlden som jag skulle inte annars ha gjort idag. Leo kommer vara min absoluta älsklingsponny - för alltid.
Leo betydde så mycket för mig, så jag skulle ha kunnat bo i stallet. Men, snart tog personalen och pengarna slut. Stallet och alla hästar såldes. Mitt hjärta krossades då jag inte visste om Leo levde längre, jag hade bytt ridskola. Han har en ny ägare nu och det började minsann rinna glädjetårar då jag såg min älskade Leo vara vid liv! Men, långt inne finns det en känsla den känslan då man ser en annan glad tjej sitta på Leos rygg som man själv aldrig kommer få göra igen. En sak som påminner om Leo varje gång då jag besöker stallet där jag rider nu, är lukten av vitlök i fodret. För Leo skulle ha vitlök i sitt foder :')
Kram
Annika
http://blogofphoto.webblogg.se
Kommentarer
Trackback
