Ett välskrivet inlägg som vi tyckte var superbra skrivet!

För att komma till hennes blogg klicka HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!

Här nedan är mitt bidrag till er minitävling, ett åsiktsinlägg om hur ryttare borde
våga rida in sina hästar själva istället för att ta de till proffsryttare som gör jobbet.

Bilderna visar mig själv och min medryttar/foderhäst Siba som jag själv ridit in från
grunden. Den första bilden är sjunde gången jag red henne, och de två sista
drygt ett år senare. Trots att jag är långt ifrån en proffsig ryttare med många fel och
brister, utan erfarenhet av inridning och så har vi kommit såhär långt, och det utan
någon som helst hjälp i form av ryttare duktigare än jag själv.

 
 Är det ryttaren som ska lära av hästen, eller hästen som ska lära av ryttaren? Det är en ganska knivig fråga som det finns gått om utrymme för reflektioner kring. Givetvis beror detta mycket på ryttaren respektive hästens kunnighet, då en nybörjare bör få tillfälle att lära sig rida på en häst som redan kan allt, medan en mer rutinerad ryttare istället kan ta sig an grönare och mer svårhanterliga hästar. Dock tycker jag att det finns en allmän uppfattning om att ryttare som rider in hästar ska vara otroligt duktiga och ha hästar och ridning som jobb och yrke. När jag först började jobba med Siba, min nuvarande medryttar/foderhäst som då var ett helt grönt tvårigt, oinridet sto, mötte jag en hel del misstrogna blickar och frågor om jag hade någon erfarenhet av att rida in hästar. Svaret på dessa frågor var nej, men jag har aldrig tvivlat på att jag gjorde rätt som tog åt mig detta ansvar.

Jag kan inte på något sätt påstå att jag är en proffsig ryttare, en ryttare som rider med helt perfekta hjälper och kan allt. Trots detta har jag ridit in (för jag anser faktiskt att jag klarat av denna punkt, iallafall när det fäller Siba) en häst och håller på med nummer två. Och detta trots att jag tror att mina oslipade färdigheter och anpassningsbara ridstil skulle få underkänt av många hästmänniskor. Jag är långt ifrån perfekt som ryttare, men ändå har jag faktiskt tagit mig en bra bit med mitt lilla bitchiga sto. Trots att jag är så långt ifrån den skillade unghästtränare som många hästuppfödare tar hjälp av kan komma, har jag lyckats rida in henne, ja, rentav utbilda henne. Och det näst intill helt själv. Ni får ursäkta om jag låter skrytsam, men detta är något jag är jävligt stolt över.

Min resa tillsammans med Siba, och även den tid jag ägnat åt Rick, en häst som jag började rida in ett par månader senare än Siba, har gett mig så otroligt mycket. Idag är vi ett ekipage, som visserligen kan råka in i de ruskigaste fighter, men samtidigt har förståelse för det andra parten. Jag är visserligen den som kan ge anspråk på att vara läraren, men i mycket har jag även varit elev. Istället för att sitta och se på medan Siba utvecklas, har jag utvecklats med henne. Tack vare förtroendet att rida in henne har jag blivit en så mycket bättre ryttare på alla sätt och vis. Visst hade jag från början många baskunskaper som jag förde över till Siba, men jag själv har även lärt mig göra saker jag haft svårt att fixa tidigare på denna hästen, som enligt många egentligen borde varit lååångt under min utbildningsnivå när det gäller ridning. Ett exempel är hoppningen, en ridgren jag i princip glömt alla skills kring under de senaste tre åren. När jag började hoppa Siba i våras var jag i princip lika grön som hon, och enligt de flesta inte alls kapabel till att hoppa in henne. Men trots min obalans och ovana, har vi kommit en bra bit på väg. För medan Siba bekantade sig med de låga höjderna, fick jag tillfälle att återupptäcka något jag en gång hade kunnat, få in den rätta känslan i kroppen igen. Återigen, har vi utvecklats tillsammans och inte var för sig.

Det jag vill säga med detta lummiga inlägg, är att man aldrig ska underskatta en medelmåttig ryttares förmåga att ta sig an unga och besvärliga hästar. Vid en första anblick kan det tyckas att ryttaren är för ovan för att klara av hästen, men hur ska man någonsin kunna klara av sådana saker, om man aldrig får försöka? Hur ska någon kunna veta hur en person reagerar när hon plötsligt ställs inför en utmaning hon aldrig stått inför förut? Är det egentligen så mycket bättre, att betala dyra pengar för att en duktig ryttare ska komma och utbilda hästen, än det är för ägaren att göra det själv? Genom att själv utbilda sin häst, skapar man ett helt annat band till hästen. Om du hoppar upp på din häst först när den redan kan allt, har du missat så mycket. Och då talar jag inte bara om de fantastiska upplevelser man upplever med en oerfaren häst, utan även om chansen att sätta din alldeles egna prägel på din häst. Du har missat chansen, att forma den gröna hästen till precis den häst du vill ha. Istället har du låtit en människa, som i framtiden troligtvis inte kommer ha en tanke till din älskade häst, ge den de grunder, som du själv hade lärt dig så mycket av om det varit du som lärt den dem.

Nu kommer jag låta väldigt småflicksaktig, men ärligt talat, vad är egentligen bäst, att hästen från början får lite mer oslipade kunskaper, men betydligt mer kärlek och förtroende av människan som i framtiden ska rida och sköta den, eller att hästen får väldigt exakta kunskaper av en helt okänd person, en person som aldrig kommer att få ett band till hästen?

Så mitt råd till er få, som orkat läsa hela denna text, är att VÅGA. Våga testa och tro på dig själv, och haka inte upp dig alltför mycket på grunder och perfektion. Enligt mig ska häst och ryttare vara näst intill jämlikar, ett par som har utbyte av varandra. Istället för att rida en häst som kan hoppa 150 cm när man själv bara har hoppat 100, så bör man rida en häst som bara hoppat 90. Med denna häst kan du nämligen utvecklas, tillsammans klara allt högre hinder, medan du med 150 cm hästen bara kan åka. Du kan flyga högre, men du får inga kunskaper som får dig att stanna bland trätopparna.