Gästinlägg 7 - Denice & Kingen

En berättelse som var väldigt rörande och fin! Som faktiskt kunde ha slutat riktigt illa!

För att komma till Denices blogg klicka HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!


 

Att sitta upp och känna hur halt hästen är. Att veta att något inte står rätt till.

Att stå där och tro att vi måste ta bort honom. Att se alla mina drömmar förstöras.

Det är något som sitter kvar och som jag kommer bära med mig hela livet.

Jag köpte min häst King of the Hill den 3 december 2011, allt var perfekt! Han var precis så som min drömhäst var, ja han var ett fullblod men han var ju så lugn.

Det började redan de första dagarna, han sparkade mot bilar och började bocka av ingen anledning. Alla trodde att det var för att han var ny i miljön, i paddocken gick han ju som en klocka. Galoppombytena som han gjorde så fint på provridningen funkade inte riktigt från höger till vänster, men andra varvet gick ju så bra. Hoppade gjorde han helt underbart, det kunde ju inte vara något fel.

   Första dagen hos mig

Jag red ut för första gången med en annan häst den 23 december, han var ju så snäll. Men något gick snett och brevid vägen blev han rädd, han slog ett bakutsprång som han gjorde vid vägen men fortsatte att bocka. Jag satt på långa tyglar och kunde inte stanna honom, han bockade i panik för att få av mig och någon sekund senare låg jag på marken och han rusade genom de djupa plogade fälten. Jag blev så rädd, han sprang mot byn och hade inte en tanke på att stanna.

Jag började av ren automatik att springa men förstod snabbt att det inte skulle hjälpa. Min syster som red med mig väntade till han kommit bort en bit så han inte skulle börja springa ännu mer och red ifatt honom sen.

Jag hade en himla tur för ha stannade vid hästarna precis innan byn. Efter en kvart fick vi tag i honom och gick hem, jag ville inte vara med så jag red hem på min systers häst. Jag var jätterädd, chockad och ledsen.

Den julaftonen blev inte så rolig som den kanske kunde ha varit.

Jag sa att jag aldrig mer skulle sätta mig på hästen, gör vad ni vill med honom jag bryr mig inte. Hästen var knäpp! Men efter mycket prat och lite övertalning så sa jag att paddocken var ok, men aldrig ut igen. Någon vecka senare så var jag ute på grusvägen, dock bara i skritt men det blev trav småningom. Han började tramsa ute igen, hoppa runder och inte riktigt veta vart han skulle ta vägen så det blev endast paddocken igen.

  Ridpass 30 december, min födelsedag.

Den 28 februari så tappade han en sko och fick vila, hovslagaren fick vi inte tag på så den 15 mars fick han en sko igen och jag red dagen efter, jättehalt!

Vi ringde djursjukhuset och åkte in tre dagar senare. Hela dagen var vi där, massa springande, sprutor och röntgen. Resultatet blev knäledsinflamation och vila med promend två gånger dagligen i tre veckor. Jag kämpade så hårt jag bara kunde dessa tre veckor och hans medicin hade verkat så fredagen den 13 april blev han friskförklarad! Nu skulle han sättas igång och jag fick börja rida redan dagen efter. Det var då 7 veckor sedan jag satt på hans rygg senast.

        Den 14 april, första gången på han rygg efter 7 veckor.

Han skrittades i 30 minuter dagen efter, det var härligt att få sitta på hans rygg efter så många promenader. Jag kände att vi hade kommit varandra närmre och att han litade lite mer på mig, det var därför det kändes som hela mitt liv rasade dagen efter. Jag hade byggt upp så många gånger och varje gång hade det rasat, nu hade jag bestämt mig för att hålla mig uppe på toppen!

Men söndagen efter, den 15 april trodde jag att vi skulle behöva ta bort honom. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.

Jag tog in honom från hagen, andra dagen i den stora hagen, för att rida honom. Jag var glad, jag skulle få rida honom igen. Men istället gick livet i kras igen.

När han stod i gången och jag ryktade honom så såg jag hur det hade runnit blod från höger bakben, såg inte varifrån det kom men han ville inte stödja på benet. Blodet var torkat men det hade varit mycket!

Så vi gick ut med honom och skulle se hon han var halt. Mycket riktigt, aldrig sett en så halt häst. Han hoppade fram på tre ben, allt för att inte stödja på benet. In med honom igen och blodet bara rinner och rinner, jag var helt hundra på att han hade skadat senan och inte kunde stödja på benet. Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se honom, rida på honom, krama honom eller pussa på hans mjuka mule.

Den dagen kom jag hem från stallet halv tolv på kvällen. Han hade blivit sydd och bandagerad, hade vi tur var det inte så farligt, vi hade tur. Han fick boxvila i lite mer än två veckor och sen fick jag smått börja gå med honom, han var helt galen. Stegrade sig, slet sig och sparkade mig i magen. Vi fick droga honom för att ens få honom ut till hagen på ett vettigt sett. Ingen annan vågade ta ut honom men efter cirka två veckor med promenader gick han ut till hagen lugnt.

Jag hade äntligen fått börja rida igen men jag var inte lika positiv denna gången då han hade varit så hemsk att handskas med på marken.

 

Det gick förvånadsvärt bra och efter någon vecka började jag trava så smått, han var så svag och orkade svänga utan att flyta ut med bogen. Jag fortsatte trava i lite mer än tre veckor, lade in lite bommar och red ut för första gången. Jag bad honom galoppera och kände att vi var på god väg, på väg att nå vad jag kämpat för så länge.

         Jag tror att jag innerst inne visste att något var fel redan första veckan, men man vill att allt ska vara så perfekt och så underbart. Det är inte alltid det! Det är tråkigt och jobbigt, men det är verkligheten. Jag gjorde misstag och lyssnade inte på hästen. Vi vet inte riktigt vad som orsakat skadan, men troligtvis hade han den redan när vi köpte honom. Något som man kanske skulle tänkt på redan då.

Men vi gör misstag och man lär sig av dem.

Jag har lärt mig massor! Hur man hanterar hästar som lätt blir stressade, att känna av hästen, tänka extra igen innan man köper en häst och att lyssna på hästen! Märker du något som inte är som det ska, kolla upp det, du har igen det i framtiden :)

 

Om du vill följa oss så klicka in på http://akerblomman.blogg.se


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0